Capoeira Luta da vida

Sol, ljumma vindar, brusande hav och 20 grader i skuggan...
underbart sommarväder tyckte vi och slängde på oss capoeirakläderna 
för ett träningspass i sanden. 

Brassarna själva föredrog långärmade tröjor och att vara hemma i 
husets varma vrå. De få som vågat sig ner till stranden gjorde det endast 
för att sola - ingen chans i världen att de frivilligt skulle hoppa in i vattnet 
när det är VINTER! Det är ju faktiskt riktigt, riktigt kallt! 

Klockan sju varje morgon var vi där och plågades skönt av hårda fyspass, 
spel och akrobatik. Sen ett dopp i vågorna och hem till pousadan (brasiliansk 
variant av bed and breakfast), ta en dusch och kasta oss över den galet 
fantastiska brasilianska frukosten med mängder av färsk frukt och precis 
lika många varianter av kakor (därav behovet att träna varje morgon). 



Nej...ok, jag ska inte ljuga för er. Vi var nog inte på stranden vid 7 varje 
dag. När jag tänker efter så var vi nog ALDRIG på plats riktigt så tidigt. 
Kanske 9, någon dag, men oftast vid 10. (Det var visserligen en träningsresa, 
men man behöver inte plåga sig för det!) Jag inser dessutom att det ändå är 
rätt så uppenbart varför vi egentligen tränade på stranden. 


Visst - det ger effektiv träning, tro fasen det när man sjunker ner en 
decimeter för varje steg och stukar både hand- och fotleder varje gång 
man ska göra något som kräver lite fart och snurr! 



Det finns egentligen bara en orsak - bortsett från att det är något man SKA 
göra på en träningsresa - och det har inget att göra med att vi vill bli duktigare 
på capoeira eller få ett rejält träningspass...det är enklare än så. 



Strandcapoeira handlar om en sak - att få till en grymt snygg 
profilbild till FB! 



Alla dom andra 2418 fotona, dom som inte blev riktigt så bra? Eller vaddå 
'riktigt så bra', har jag gett mig in på ärlighet ädla stig är det lika bra att fortsätta. Dom 
som är så sjukt dåliga att det är pinsamt och som egentligen borde ha raderats 
från minneskortet. Om vi någonsin ska avslöja hur dom ser ut får ni allt böna 
om det. Om 100 personer svarar på detta inlägg och vill se våra pinsamt dåliga 
capoeira-på-stranden-kort så publicerar vi dem. 



Men jag tror nog vi är rätt så safe, eller vad säger ni? Riktigt så stor har 
vår blogg inte blivit ännu!   


/Complicada 


 

Contra mesrte Sandália var som bekant på besök i Brasilien i december. Dels för att hälsa på sin gamla grupp och sin familj, men också för att köpa in material till Mångfaldsprojektet.

Ni har ju redan sett lite foton från eventet och här kommer nu en liten video att njuta av:




Ni ser Contra mestre spela lite drygt en minut in i videon.

Contra mestre Sandália Preta skickar många varma hälsningar till er alla från ett galet hett Brasilien! Det har varit 38 grader varmt idag och han har haft så fullt upp med att förbereda inför vårt stora projekt och den kommande batizadon i mars att han inte ens hunnit att bada i havet ännu...

I söndags besöke contra mestre vår vän Mestre Serginhos grupp Nova Maré eftersom det var batizado och capoeirafestival. Han hälsar att det var underbart att träffa alla gamla vänner igen, energin var på topp och det var en riktigt härlig dag.

Varsågoda, njut av några bilder!







...och så lite mellanmål...(fast är det där verkligen en riktig banan?)...



Ha en riktigt härlig jul och ge järnet på träningarna med Instrutora Gata! Vi ses i januari!

/Contra mestre Sandália Preta

(Del 1 av reseberättelsen kan ni läsa HÄR)

Nästa morgon kom Serginho och hämtade oss för att vi åtminstone skulle få besöka indianbyn och sedan njuta av en av Ubatubas vackraste stränder, Praia de Felix. Vi hoppade i våra bilar och startade färden ut ur stan. Plötsligt tvärstannar bilen som Serginho sitter i och vi ser honom rusa ut ur förarsätet. Han spinger tvärs över vägen och vem sitter på busshållplatsen där? Mestre Jequié!



Vi hälsar på honom allihop och efter att contra mestre, Serginho och Jequié har snackat ihop sig kommer de överrens om att vi ska skjutsa Jequié runt på sina ärenden i stan och sedan skjutsar vi hem honom och hälsar på i hans hem. Med bil går det snabbt att hämta upp event t-shirtarna och lämna av dem hos Mestre Jequiés elever och snart ger vi oss av, ut på landsvägar och sedan....djup in i skogen.

               

På smala, skumpiga jordvägar åker vi allt längre och längre in i regnskogen. Vi kör igenom små vatten drag och över trästockar. På träden hänger klase efter klase av bromelior och orkidéer, bananplantor trängs med citronträd och fåglarna kvittrar öronbedövande.


Till sist kommer vi fram, ett litet litet hus i en glänta i skogen. Jequié flyttade ut i skogen 1979 för att ta hand om sin far som vid det här laget är närmare 90 år. Många av Brasiliens riktiga mestres lever så här, i fattigdom men med en brinnande kärlek till capoeiran. Mestre Jequié berättar om capoeira, om sin historia och tar oss sedan med ut i regnskogen för ett dopp i ett vattenfall/fors. 




Exploção letar febrilt efter ormar att fotografera, men de håller sig borta (till alla andras stora lättnad). Vi badar och tar foton vid vattendraget och plockar med oss stenar som vi skall använda när vi spelar berimbau.

På vägen tillbaka till Jequiés hem plockar vi brasilianska hallon och sura, sura citroner som ser precis likadana ut som clementiner.



Hemma hos Jequié äter vi kokosnötter och kör ett musikjam. Hur coolt är det inte att spela och sjunga ihop med två mestres mitt ute vid ett litet hus i regnskogen? 

Varsågoda - här är ett smakprov:




Contra mestre köper en berumbau och de flesta andra köper caxixi med sig hem. Jequié lär oss nya capoeirasånger, bl a ´Levanta saia, mulata, nao deixa molhar, essa saia costou dinheiro, dinheiro custa pra arrumar´ och ger Contra mestre ett minnesmynt som Mestre Jequié själv fått av Mestre Jogo de Dentro vid ett capoeiraconvent. Det är stort. Våra rodas kommer att ljuda och andas av historia härefter. Vi hoppas verkligen att Mestre Jequié kan hälsa på gruppen senare i år tillsammans med Mestre Serginho.



Det här är en del av Brasiliens skönhet (och ibland förbannelse). Mycket sker av tillfälligheter, saker tas som de kommer och planer ändras hur lätt som helst. Hur stor är chansen egentligen att man av en händelse stöter på en mestre på en busshållplats bara så där? Hur stor är chansen att man får en heldag capoeirahistoria rakt in i pulsådern? Noll, kan tyckas, men i Brasilien är chansen faktiskt ganska god.

P.S. Jodå, vi besökte även indianbyn och hann med ett dopp på Praia de Felix. Vem vet, kanske berättar vi om det framöver!

Complicada gör en martelo solto i skymningen på Praia de Felix, Ubatuba. 

I Ubatuba, bara en timme ifrån Caraguá med bil, finns en av våra goda vänner, Mestre Serginho de Maré, och hans grupp Nova Maré. Under träningsresan 2008 styrdes färden dit för lite quality time med vår vänförening. Vi hade blivit lovade en riktigt grym överraskning och det tisslades och tasslades i bilarna om vad det kunde vara...

Övernattningsresan till Ubatuba var en utflykt som vi hade talat om under hela vår tid i Brasilien. Den har tagit nästan mytiska former eftersom brassar är....brassar. Det är mycket att saker tas som de kommer och för svenskar som gillar god organisation och struktur kan det bli något frustrerande. Så när Mestre Serginho till slut avslöjade överraskningen - att han skulle ta oss med ut i regnskogen för att besöka Mestre Jequié, en av Mestre Pastinhas elever, ökade pulsen lavinartat på oss alla. Skulle det gå, eller är det bara en av alla saker som föreslogs men som aldrig blir av?


Legendariske mestre Pastinha, grundaren av capoeira angola.

Vi åkte iväg från Caraguá fulla av förväntan, tänk om det ändå skulle bli av? Inte bara att få träffa en av Brasiliens häftigaste mestres, men också besöka en indianby ute i regnskogen....

Framme i Ubatuba tog mestre Serginho emot oss med värme och vi spenderade resten av dagen med att utforska staden(s shoppingutbud) och träna. Vi testade på en fantastisk glassbar där vi köpte glass per hekto.



Jag kan starkt rekommendera Diamante negro - en riktigt mörk chokladglass som var helt makalös!

Alla smaker var dock inte lika fantastiska: Gato testade mentha och spottade och fräste. Uuuh! Tandkräm, gallskrek han.



Runt sjutiden åkte vi till Serginhos skola, Criar-te, där vi skulle sova över. Medan Contra mestre, Papae och Serginho åkte runt och hämtade upp madrasser tränade vi andra capoeira tillsammans med Curió branco. Härligt! När killarna kom tillbaka möttes vi dock av det första bakslaget...de hade stött på Mestre Jequié på stan och han var upptagen dagen efter...han skulle förbereda inför ett kommande capoeiraevent i Bahia. Vilken besvikelse! Han var visserligen ledig dagen därpå, men då hade vi andra planer som inte gick att rubba...

Lätt nedstämda satte vi oss och tittade på capoeiraDVDs tills vi somnade...


Hur skall det gå för det nedstämda capoeiragänget? Blir utflykten en fullständig flopp, eller finns det en fortfarande en chans till oförglömliga upplevelser?

Läs den spännande fortsättningen imorgon!

När vi närmade oss slutet av vår vistelse i Caraguá, upptäckte ett litet himmelrike. Caraguá Milk shake. En pyttepytteliten milk shake bar inklämd i en shoppingpassage. Dom är helt hysteriska. 133 olika smaker! Hur lyckas man komma på så många? Alla smaker går dessutom att kombineras med varandra...det, mina vänner, tänker jag inte ens räkna på! Man kunde köpa milk shake i för oss normala smaker, choklad, vanilj, jordgubb, banan etc...men det är dom udda smakerna som är frestande! Vad sägs om vår nya favorit: Blå himmel med små stjärnor?

            
                     Decidida visar upp vår nya favorit: ceu azul com estrelinhas

En giftblå shake med glitterströssel som är inspirerat av ett brasilianskt godis. Det låter farligt, men är syndigt gott! Brigadeiro var också en höjdare. Vi älskar ju redan godiset gjort av kondenserad mjölk och choklad, och shaken var minst lika god! Mangon var också ok, liksom Nutellan. Däremot var det INTE smart att kombinera passionsfruktskräm med en krispig mjölkchokladvariant...det blev...uhää. Nej, tacka vet jag Blå himmel med små stjärnor....kan man tänka sig ett gulligare namn på en milk shake?

Det var vår första dag i Brasilien och med viss bävan vi gav oss ut på capoeirajakt i São Paulo. Vi mindes hur svårt det varit att hitta rätt i Rio för två år: vi gick, och gick och gick...och frågade, fick vägbeskrivning, hamnade fel, och gick lite till...när vi väl kom fram till affären i Rio var den inklämd i ett barackkomplex i en gränd och bestod inte av mer än ett bås och en disk.

Vi gav oss ut i São Paulos morgondis och runt omkring oss var paulistas (så kallas stadens invånare) på väg till sina jobb, gatukaféerna serverade cafezinho (små kaffeshots med kopiösa mängder sötningsmedel) på löpande band och gatustånden tog bort sina tygskynken och visade upp allt från fluffiga gosedjur, billiga smycken och klockor till mänger av patriotiska t-shirts, halsdukar, kepsar, slipsar, sockar, you name it...nog märktes det att det var det VM på gång! 



Vi hade en gatuadress att gå på den här gången, vilket var mer än i Rio, och vi hade en ungefärlig uppfattning i vilken riktning vi borde röra oss. Vi blev rejält sinkade av att vi av någon anledning fastnade i varje affär på vägen, tjusningen av att äntligen vara i Brasilien gjorde att vi inte ville missa NÅGONTING - inte ens stråhattarna.



Hemligenheten att hitta till São Paulos capoeiraaffärer var att se upp. Bokstavligt talat. Reklamen för Sdobrados affär var STOR. Och satt högt upp. Vi hade ju kollat in deras hemsida och tänkte oss att det skulle bli fullskalig capoeirashopping, hundratals kvadratmeter fyllda av mer capoeiraprylar än vi kunde föreställa oss....vilken dröm! Vad kan vi säga? Vi hade glömt bort att vi var i Brasilien. 

  


Vi rusade uppför rulltrappan, en våning, två...och hittade en annan capoeiraaffär! Vi rusade in och när vi alla sex kommit in var affären full. Bokstavligt talat.



Om någon skulle gå ut fick de andra gå ut först för att göra plats. Affären kan inte vara mer än 5-6 kvadratmeter...max. Sdobrados affär var faktiskt en jätte i sammanhanget, den kan mycket väl ha varit någonstans mellan 8-10 kvadratmeter. Ytorna var däremot utnyttjade till max, det fanns inte många kvadratcentimetrar som vara tomma, t o m i taket hängde det capoeiragrejer. En massa roliga grejer! Vi shoppade loss, det blev både instrument och en massa kläder. Och DVDs, smycken, ryggsäckar, musik...you name it! Vad kan vi säga? Den här resan hade börjat riktigt, riktigt bra.

Vi hade så klart hört vår mästare berätta om hur brassarna älskar rumpor - många gånger om. Vi har hört om hur silikoninlägg i rumpan är den populäraste plastikoperationen bland brasilianska kvinnor (och travestis), hur gymmen erbjuder speciella rump-pass och om push-up trosorna som säljer som smör...



...men vi hade inte riktigt väntat oss at få se honom demonstrera ett par! Det var nog det roligaste vi varit med om på länge! Övertrötta efter ett par dygns resa och tyngda av nyinköpta handdukar och täcken skrattade vi hela vägen ut ur Lojas Pernambucanas och gav oss ut i den brasilianska vinterkvällen i Ubatuba.

...och nej, trosorna stannade allt kvar i affären. Vi är capoeristas och helt perfekta som vi är!