Över en kopp te - samtal med Mestre Serginho
Under ett av alla våra långa samtal kom Mestre Serginho och jag in på vad som krävs för att en elev skall få gradera.
"Vet du vad, Guerreira, graderingen har ingenting att göra med hur skicklig en elev är. Hur snabbt man spelar eller hur högt man kan sparka eller hur bra man är på akrobatik. Det är inte capoeira. Inget av allt det där betyder något om eleven inte är DÄR, där capoeiran är. Där med dig på varje träning, är uppmärksam, visar vilja och kamratskap, respekterar sin tränare och sina kamarater, svettas tillsammans med gruppen, skrattar, leker, visar ansvar och omtanke, både på träningarna och utanför.
När jag skall gradera en elev är det sådant jag tittar efter. Vem som helst kan slåss, vem som helst kan lära sig att göra bakåtvolter. Men det är inte vem som helst som kan lära känna den sanna själen och skönheten med capoeira. Capoeira sitter i hjärtat, i vänskapen med kamraterna, i leken, i repekt för tränaren och tron på sig själv och att man kan övervinna de hinder som kommer i ens väg.
Jag har haft elever som blivit arga - verkligen riktigt arga - på mig. De har undrat varför jag inte graderat dem, men gett ett bälte till någon annan, som i deras ögon inte förtjänar det. Vet du vad jag svarade? Därför att den personen som i dina ögon inte duger, det är den första personen som skulle ge dig en kram och glädjas för din skull om du hade fått bältet. Han kanske inte behärskar alla tekniker, men han förstår vad capoeira handlar om."
"Vet du vad, Guerreira, graderingen har ingenting att göra med hur skicklig en elev är. Hur snabbt man spelar eller hur högt man kan sparka eller hur bra man är på akrobatik. Det är inte capoeira. Inget av allt det där betyder något om eleven inte är DÄR, där capoeiran är. Där med dig på varje träning, är uppmärksam, visar vilja och kamratskap, respekterar sin tränare och sina kamarater, svettas tillsammans med gruppen, skrattar, leker, visar ansvar och omtanke, både på träningarna och utanför.
När jag skall gradera en elev är det sådant jag tittar efter. Vem som helst kan slåss, vem som helst kan lära sig att göra bakåtvolter. Men det är inte vem som helst som kan lära känna den sanna själen och skönheten med capoeira. Capoeira sitter i hjärtat, i vänskapen med kamraterna, i leken, i repekt för tränaren och tron på sig själv och att man kan övervinna de hinder som kommer i ens väg.
Jag har haft elever som blivit arga - verkligen riktigt arga - på mig. De har undrat varför jag inte graderat dem, men gett ett bälte till någon annan, som i deras ögon inte förtjänar det. Vet du vad jag svarade? Därför att den personen som i dina ögon inte duger, det är den första personen som skulle ge dig en kram och glädjas för din skull om du hade fått bältet. Han kanske inte behärskar alla tekniker, men han förstår vad capoeira handlar om."
/Guerreira
Capoeira är magiskt...
Capoeira är magiskt. Det är det enda i universum där du sjunger, hoppar, kämpar, kränger kroppen, gör volter, alltid leende till din vän.
Det finns ingen annan kulturform i världen som capoeira.
Jag är de gamla mästarna evigt tacksam för att de lyckades hålla capoeiran vid liv tills idag.
Jag är de gamla mästarna evigt tacksam för att de lyckades hålla capoeiran vid liv tills idag.
/Contra mestre Sandália Preta
En medlems upplevelse: Första uppvisningen
Den 3e november var vi från Luta da Vida SYD och några till från föreningen i Göteborg på plats för uppvisningen under pausen för basketmatchen mellan Kvarnby Basket och Umeå Comets i Damligan.
Uppvisningen 3 november 2011 i Aktiviteten, Mölndal - En medlems upplevelse.
Jag som nybörjare var självklart väldig nervös, inte nog med att det kanske skulle finnas folk som känner mig där som skulle se mig, men också för att inte göra bort mig framför 500 personer.
Men vi började med att värma upp utanför gymnastiksalen, och sedan vid sidan av planen och konstigt nog så började nervositeten släppa för varje sekund som gick. Vet inte om det var för att några började spela på berimbauen så att man kopplade av lite, eller för att några i publiken kollade nyfiket på oss, eller helt enkelt för att allt började kännas väldigt naturligt. Som om capoeira hade varit en del av vår vardag hela tiden och nu skulle vi bara fram för att visa en del utav oss, vilket kändes mer betryggande att tänka så än tanken att man skulle fram och visa hur grym man antingen är eller inte är. Jag insåg att det inte var det som detta handlade om, vi skulle fram för att visa vad som kan vara en del av DE i publiken, vad de skulle kunna lära sig eller vad de skulle kunna utveckla. Låter som en väldig simpel tanke kanske, men när man står där som nybörjare så ställer man väldigt stora krav på sig själv, jag gjorde det åtminstone. Då glömmer man lite vad detta handlar om, de i publiken kommer ju inte märka vilka fel man gör, och om de gör det så kanske de tänker istället att det är modigt av oss att åtminstone försöka. Med de tankarna i skallen, så kunde jag gå fram i mitten och spela det jag tycker om mest just nu; Capoeira!
Jag tyckte allt flöt på väldigt bra, tyckte alla var jätteduktiga! Hade med mig en vän som satt bland publiken, och hon berättade senare att allt såg väldigt snyggt ut och att det var många från där hon satt som blev väldigt imponerade.
Så på vilket sätt har detta hjälpt mig som nybörjare? Tja, om jag kan spela framför 500 personer så har jag inga problem längre att gå in i ringen när vi kör i mindre events. Att jag inte riktigt vågade gå in i ringen förut är inget problem nu. Så ibland behöver man kasta sig in i det man inte riktigt vågar, för att kunna utvecklas mer.
/Mariposa
Sugen på att se videon från uppvisningen? Kika in HÄR!
Samtliga foton: Henrik Andersson
Nyhet på bloggen: En capoeristas upplevelse
När man börjar träna capoeira öppnas en helt ny och fascinerande värld upp. Den är underbar och fylld med många härliga (och ibland läskiga) utmaningar.
Hur känns det egentligen att gå upp i rodan för första gången? Att vara med i en uppvisning? Att efter sååå många försök äntligen lyckas sätta den där macacon? Att vara hjälptränare för första gången? Att stå inför en hel klass för att visa upp capoeira och locka dem till att älska det lika mycket som vi? Det är några av de saker ni kan läsa om i denna kategori.
Hur känns det egentligen att gå upp i rodan för första gången? Att vara med i en uppvisning? Att efter sååå många försök äntligen lyckas sätta den där macacon? Att vara hjälptränare för första gången? Att stå inför en hel klass för att visa upp capoeira och locka dem till att älska det lika mycket som vi? Det är några av de saker ni kan läsa om i denna kategori.
